söndag, november 30, 2008

1:a advent

Vi tänder första ljuset... Och allt sånt man gjorde när man var liten. Varför vuxna inte fortsätter vet jag inte. Men tror att det till viss del kan vara en förlust såväl som frigörelse. Kanske är barnen det sammanhållande i kulturell trygghet och förmedling. Det är då vi skärper oss lite och tänker på traditionen. I bästa fall. Inta bara konsumtionen.

lördag, november 29, 2008

Partysvensker...

...go home! Stod så på en vägg i Oslo för en tid sen. Så det gjorde jag. Partade och gick hem. Sov tolv timmar. Åt en enkel men god pasta med tillhörande ostsås. Började titta på en film som avbröts på mitten av det vanliga "DVD-spelare upptäckte ett fel som inte kan rättas till". Funderade på om jag skulle städa lite, men gav upp den tanken. Tog ett varmt bad. Njöt. Snart kommer det nya året och med det ljusare tider. Värme. Saknar värmen. Bor i fel del av världen. Men stannar antagligen kvar här ändå. Och gnäller lite då och då på kylan och fukten och mörkret istället.

Gonatt!


fredag, november 28, 2008

Julebord...

...på Habibi. Äkta norskt. Mitt första egna. Det snackas mycket om vad som ska ske och vem som blir mest dritings [berusad]. Firmafester är väl en svensk motsvarighet, men hur jag än begrundar läget kan jag inte komma på att jag varit i närheten av denna starka julebordstradition i Sverige. Visst äter man julbord, men inte så att det per definition ska ske. På kvällstid. Du ska vara med. Du ska bli full. Du ska göra bort dig. Och du ska inse hur dumt det var att ha sex med chefen. Eller tvärtom enligt VG. Kanske blir kvällens begivenhet en möjlighet för mig att avancera till bydelsdirektör inom kort. Eller blir jag kastad ut på gatan efter att missat koden för normalt norskt beteende i detta sammanhang. Eller finns det en universell kod? Jag stackare som inte ens åkt vare sig finlandsfärja eller danskebåten... Borde kanske tjuvtränat under hösten. Nåväl. Jag tar mig i kragen. Viker upp den. Tar en snygg ur garderoben. Knyter den enligt konstens regler. Fäller ner kragen.

Färdig för julebord!

tisdag, november 25, 2008

Blå himmel...

...bakom moln. Min egen oro över dagens arbete och morgondagens utmaning. Är övertygad om att de dagar som jag planerat lite mindre. Levt lite mer. Improviserat fram. Fungerar. 
Tänker mycket. Efter. Före. Det blir tungt. Att tänka efter före. Minns det som det var i veckan som gick. Första gången på Domus i Eksjö. En typisk 70-tals hatt. I tyg. Med text på. Jag var åtta år. Kanske nio. Funderade på texten "Tänk efter före". I flera månader. Tryckt på hatten. På en kille. Kanske tio år. En annan hatt. "Smile". Men just hatten med "...efter före". 
Efter mycket tänkande. Förstod jag. 
Kanske ska jag trycka upp hattar med text. "Improvisera".

måndag, november 24, 2008

Splittrad...

...var jag på tre ställen samtidigt idag. Ansvar åt ena hållet. Ansvar åt andra hållet. Åsså försökte jag göra dagens primära arbete. Ibland är det svårt. Önskar att jag var lika split-visioniserad som fildelarservrarna ibland. Men jag är bara människa. Dessutom man. Och det sägs att vi har något medfött handikap som gör att vi inte kan gå och prata samtidigt [eller hur det nu var...]. Så jag är glad och lycklig över min prestation. Eller bara sliten!

Hem...

...ljuva hem. Väl hemma efter en odysée. Snöstorm i Uppsala. Flyg som inte kunde starta och landa. Inställda bussar och en timmerbil som spärrade en väg. Här är det lugnt. Tjugo julmust och en parkas rikare plus lite annat på Coop i Karlstad minuterna innan stängningsdags. Om elva timmar är jag på jobb. Ska sova i turbo tills dess.

torsdag, november 20, 2008

Tiden går...

...snabbt. Mycket snabbt. I morgon. Känns som redan passerad. Andas snabbt. Sover lätt. Vill vila.

onsdag, november 19, 2008

14,5...

...timmar på jobb.
Sliten. Minskad budget. Tufft.

Vill väl.

Somnar snart.


måndag, november 17, 2008

Aggerat...

...resebyrå på kvällskvisten. E & AA behövde hjälp med ett flyg. Kul att se att man kan ge något tillbaka till den äldre generationen. Gjorde exakt detsamma som E pysslade med på SAS i sina yngre dagar. 
Ser Berlinerpoplene för andra gång. Så långt från komedi man kan komma. Och ändå sitter vi och skrattar i vissa scener. Tragiskt. Komiskt. Så nära varandra dessa tillstånd är.
Vintern väntar. har knackat några gånger på dörren. Köldgrader. Håller dock stånd med ved som främsta vapen. Trivs bättre och bättre i den karga men koseliga kontexten. Vårt liv. Skulle aldrig kunna tänkt mig en bättre start på en vinter. Har redan använt stora delar av det säkra vedförrådet. Måste snart ragga ny. Och improvisera.

söndag, november 16, 2008

Ett sista samlag...



Du kom allt för sent in i mitt liv. Länge kände jag till din existens. Jag hörde din röst vid ett tillfälle och blev helt tagen. Men tyckte annars att det mesta som kom från dig var ganska slätstruket. Men så för ett par månader sen. Tände allt. Passionerat följde jag dig. Tog reda på din historia. Hade dig nära. Nästan varje dag. Dig i mitt sinne. I kväll möttes vi för sista gång. Allt kommer i fortsättningen att vara minnen. Stilla. Mäktigt. Teknik och passionerad känsla. Allt hade vi under några timmar. Inget tjafs. Bara böljande glöd. Tack.










fredag, november 14, 2008

Printat...

...en massa bilder. Hör till ovanligheterna. I perspektiv till Micke så är det inte min melodi. Kanske skulle jag vilja att det var det. Kul att se sina bilder live. På papper. I morgon fyller bestemor år. Hon får ett album. M har vart flink och lärt en massa. Kan printa själv nu. Första gången på sju år. Kanske blir det familjealbum... Gidder inte sådana saker. Är för pretentiös. Länge leve pulsen som fixar såna slösäckar som mig!

torsdag, november 13, 2008

Upptagen...

...med annat än att sova [läs gå i ide] de sista dagarna. Fått besök. Trevligt sådant. Ungdomen flyr Sverige och ser att vi lite längre västerut har det bättre med jobb och pengar. ÄN så länge... Får säkert äta upp en gammal hatt om några år för att jag sa detta. Men det är kul att fixa och trixa och bjuda på det man har och kanske kan man bidra med något till sina gamla landsmän[innor].
I morgon är det återigen fredag och det enda som är bra med att tiden går så förbannat snabbt är möjligtvis att lönen kommer oftare. Men livet snurrar och jag känner mig som en "Brel-karusell" med svårt att få fotfäste i dagarnas forsande flod. På lördag sägs det att Madrugada står på scen för sista gången. De slutar. Upphör. En epok i norskt musikliv går då in i arkivet. Känns märkligt att ha upptäckt dem precis innan sista spelningen. M har ju tjatat i sju år utan att få någon uppmärksamhet. Vi har biljetter och ska vara där. En viss helighet sprider sig [profan helighet, om det nu finns...]. Jag återkommer kanske med rapport. När Kaizer's spelade på Sentrum Scene för några veckor sedan var det svårt att recensera. Det var bara jävligt bra. Publiken sjöng bandet av scen efter två extranummer och vi missade nästan sista trikken hem. Det är så det ska vara. Patos. En stark känsla av liv som genomforsar kroppen. Ett naturligt knark som Gud klappar i händerna åt.

tisdag, november 11, 2008

Den vackra...

...hösten har ersatt sig själv med den fula. Grått, brunt, fuktigt. Så nära döden man kan komma. Nästa läge är infrysningen. Den vackra sakrala vita. Eller helvetet med storm och piskande snö kombinerat man slaskblöta dagar när allt snorar. Påverkas tydligt av viljan att krypa in dessa dagar utan sol. Att låta mig slippa dem och låtsas med en bok eller film att livet är ett annat ställe. Kanske ska jag bara leka björn en dag eller annan och rumla runt stilla i mitt ide.

söndag, november 09, 2008

Dansade...

...min ystra dans. Till ett band jag aldrig hade hört. Men vackra var de. Publiken som vanligt avslagen. Sittande tillbakalutade med öl i handen. Sån blir jag den dagen jag inte kan eller behöver dansa. Dans är kroppsterapi. Så jag kommer nog alltid att behöva dansen. Blev i alla fall en mycket tidig kväll. Gammal man behöver sömn på natten och det fick jag inte i går. Kallas att jobba skift[turnus]. Man kommer hem vid elvarycket och ska upp sådär runt sex på morgonen. Blir aldrig så heltäckande sömn då. Tack och lov så behöver jag bara göra det en gång i veckan. Oftare hade vart tungt.
Lilla har fått mat och smitit ut för att lukta på hösten. Kanske hitta något som tillfredsställer rovdjuret i henne. Brasan sprakar. Värmen sprider sig. Latten snart urdrucken. Nummer två kanske på gång. Ett varmt bad väntar.

lördag, november 08, 2008

Nu...


...är jag på väg. Mot byn. Klarar ni av det. Annars...


Så gör ni det inte...


Hippiekram!

Kekke

"La Moustache"

En man som blir psykotisk...
... eller är det hans omgivning.
En fransk från 2005 som ställer psykologin på en spets. Flickvännen uppmärksammar honom inte. Det är upptakten. Fler och fler sviker hans medvetande. Hans medvetande. Allt verkar som en genomtänkt konspiration. En klassiker. Men under minuter som går blir i vart fall inte jag övertygad om vem som har rätt. Mannen. Kvinnan. Vännerna. Flykten går långt bort och till slut, i den sista scenen. Vet man fortsatt inte vart gränsen är dragen. Långsam. Fransk. Men inte oberörande. Var drar vi själva våra gränser för det acceptabla. Varför lyssnar vi så mycket på andra men av och till lite på oss själva. Är vi osäkra. Villrådiga. Vet vi inte gränserna. Eller letar vi febrilt medan livet fortgår.


fredag, november 07, 2008

To be...

...or not to be...
Vår kära lilla miljöbomb. Min älskade Ford Mondeo. Hur många timmar har jag inte suttit i ditt lilla krypin. Idag fick vi ett besked som kan bli din dom. Ingen har visat intresse för dig. Du är för gammal, trist och kostar mycket pengar. Okey, du kan lasta mycket och du klagar inte trots att vi tappade bakre delen av avgas[exsos]systemet för en månad sen. Med tejpade strålkastare fixar du vägen i mörker och din motorn spinner på trots att det ibland saknas över tre liter olja i ditt hjärta. Du har faktiskt alltid startat och vi har aldrig kört av vägen med dig. Du har levt trettio procent av ditt liv med oss de senaste två åren trots att du rullat sen nittonhundranittiofyra. Vi känner varandra fullständigt.
Mannen i uniform gav oss ett papper. Som vanligt är såna svåra att tyda så jag fick ringa en av hans kompisar som jag känner. Han har tagit hand om dig förut. Han visste inte vad han skulle säga mer än att jag fick bestämma själv.
Ska jag orka med dig, du min älskade lilla miljöbov, ett litet tag till? Eller ska jag ansluta mig till de andra som åker många tillsammans och låta dig gå till de sälla jaktmarkerna...

torsdag, november 06, 2008

På fem minuter...

...denna morgon hinner jag bli kommenterad av fyra människor, tre i min närmaste närhet, om denna min blogg. Tydligen skriver jag för en publik och det är spännande. Vad som är än mer intressant är den tolkning vissa texter för med sig. Är det mig du menar var det två som sa i mun på varandra. Och dessa rutor...
Plockar väl som alltid det som kommer ur mig från de innersta rummen. Antingen det är ägt eller lånat. Det mest intressant är väl de faserna i sitt liv där handlingar, åsikter, beteende förändras. Kommer förändringen då inifrån eller pådyvlas den av utanförstående. Rubbas våra fundament så mycket att sprickorna syns på utsidan. Tillåter vi oss att riva delar som står på ostadig grund eller löper vi som inverterade hästmyror runt grunden och täpper till alla luckor. Blir stressnivån av förändring så hög att status quo är enda lösningen, alltid...
Det konstnärliga uttrycket är väl den bästa föreningen av två världar [eller flera]. Möjligheten att leka förändring utan att tvingas genomföra den privat. I rollen som skapare är testversioner tillåtna och provokativa utspel applåderas. Om du kan din sak. Annars blir omdömet lätt bedövande och smärtan stor. Men återigen är det då bara att byta skepnad och vips är du klar för ett nytt scenario. I vart fall på ett teoretiskt plan.
Som betraktare eller ska vi drista oss till att säga delaktig besökare av kultur och liknande egenterapeutisk konstnärligt verksamhet kan vi med större respekt men mer arbete låta oss påverkas. Enklare att köpa en serie produkter eller varför inte ett helt livskoncept från Smart än att sakta värdera om fundamentet du står på håller för en noggrannare granskning.
Att delta och kommentera istället för att köpa och konsumera borde införas som en del av socialstyrelsens och försäkringskassans kamp för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. 

onsdag, november 05, 2008

En del tror...

...att de är så viktiga. Att livet utan dem inte skulle fungera. Pressade tar de nya tag med höjda axlar i tron om universum faller samman om de inte håller huvudet högt och stadigt. Deras flit och kunnighet är nyckeln till att folk får mat på bordet och räkningarna rätt betalda var månad. Stackars alla mindre bemedlade som inte har en bror duktig vid sin sida. Men bakom den stolta och barska fasaden står oftast ett litet barn som aldrig fick vad det ville, en tesked uppmärksamhet och två deciliter kärlek. 

tisdag, november 04, 2008

Kanske är jag bara en exhibitionistisk nörd...


...som vill veta vem som vågar att ansluta sig till gadgeten "Follow my blogg". Men lite kul är det att veta vem som upprepade gånger läser mig från Finland, Malmö, Mullsjö, Kristiansand, etc [sorry att jag inte nämnde DIN ort]. Jag förväntar mig nada men glädjer mig till den första som vågar visa ett ansikte på min sida.

Strular med...


...layouten. Fortfarande snorig. Ont i delar av kroppen. Håller huset varmt. Livet blir lite meningslöst när man inte får vara med. När man gett sig själv sängpermission. Livet blir rätt bräckligt när rutinerna inte fungerar. När man känner sig lite utanför sig själv.
Verkar ju helt märkligt med ja, nej, vet inte. Är livet sånt? Ständiga ställningstaganden som vi inte orkar, men ska orka. Du måste kryssa en ruta. Annars tycker jag inte om dig och du får inte läsa min text. Är det så livet fungerar ofta... Tror att jag per definition tvingar mig själv mer än villigt många gånger att ta den sortens val i vardagen. Ett val som faktiskt inte intresserar mig men likväl utmattar mig tills dess jag går under och längtar till min ensliga stubbe i skogen där samtliga lämnar mig ifred om de inte vill ta risken att gå vilse. För min stubbe är långt borta i den djupa mörka skogen.

Gonatt. Glöm för helvete inte å sätta ett kryss i rätt ruta.

måndag, november 03, 2008

Kroppen värker...

...själen med. Dessa influensaliknande symptom. Legat fjorton timmar i sängen och får snart panikartad klaus om jag inte får andas lite frisk förortsluft snart. Denna speciella vedeldsmättade Osloluft som jag stötte på så där vid infarten till byn ett par gånger i månaden på den tiden jag pendlade. Den luft som bekräftade att jag snart var framme. En luft, en doft jag aldrig eller åtminstone sällan, känt i Sverige. Bara de där kalla vintrarna då nästan alla av de få som har vedeldat tuttar på sin öppna brasa. En luft som lovar termosar med varm choklad och små pluntor med stark dryck. Röda kinder och varma munnar som röker utan tobak. Högtrycket. Det vackra i tillvaron. De tillfällen som energierna möts och musik vibrerar ur allas inre. Det efterföljande lågtrycket. Baksmälla och vila med tårad kind. Eftertanken och analysen. Sorgen över de vackra ögonblickens korta flykt. Måste andas. Om så bara fem minuter. Luft mättad av liv.

söndag, november 02, 2008

Åt likdelar...

...en dag denna vecka. Provocerande? För mig som veggis är det alltid en provokation när det finns kött i min mat. Dött liv mellan fågel och fisk är det samma. En del jag möter menar att det bara är att peta bort bitarna och äta resten. Men då frågar jag mig om det skulle vara lika ok att säga detsamma om en delikat middag full av larver... På sin spets kan man kalla det, men provokationen är densamma. 
Åt en fin middag på en av de bättre restaurangerna i Oslo för något år sedan. Tyckte det var kul att de funnit en köttliknande konsistens till förrätten. Tills jag insåg och fick medhåll om att det faktiskt var chorizo på plats. På min tallrik. Det slutade med att kyparen bad om ursäkt på sina bara knän. Han var muslim. Han förstod. Det kallar jag respekt. Vi fick middagen för fyra gratis som kompensation. Och en massa kredit resterande del av aftonen.

Efter tre...

...fridagar har jag sänkt det vardagsintensiva tempot så pass att kroppen får tid att bli sjuk. Trodde att jag bara var sliten och att fredagens utekväll varade för länge. Men efter en gårdag på soffan och en till idag så måste jag resignera. Bara att försöka hålla varmt i brasan här nere. Bädda in sig i en filt.

Funderar på senaste tidens kriser i världen. Själv är min egna lite omvänd. Jag har de senaste månaderna fått mer pengar att röra mig med än någonsin i livet. I går kom senaste beskedet från de lokala förhandlingarna. Jag fick större påslag än jag hade begärt...
Troligtvis har jag en skyddsängel som var med mig sommaren -97 när jag stod och läste dikter ur "Livet som värker" i Gamla Stan. Under två timmars kulturarbete skrapade jag ihop trettioåtta kronor, ett antal förskräckta ögonkast från några förbipasserande föräldrar samt två securitasvakters tydliga information om att jag skulle "cirkulera". Den sommaren räckte bensinen med två liters marginal hem från semestern på Gotland. Jag åt grönsaker från vänners kolonilotter och lärde mig mycket om att överleva på ingenting. Förmodligen jobbar den ängeln fortsatt i mitt distrikt och tycker det är dags att förvirra denna min stackars själ med att spä på lite extra i lönekuvertet.
Men krisen här i Norge säger att jag ska vara ledsen och rädd för min framtid. Att jag ska vara medveten om min låga status som miljöterapeut. Förstå att de två korslagda chèvre-bitarna med rivet apelsinskal och valnötter till etthundrafemtio kronor inte är för min plånbok. 

En klassresa. Med bibehållen status. Längst ner på listan i världens rikast land. Det är en kris jag tror det går an att leva med.

lördag, november 01, 2008

Feghet...

...har jag svårt för. Oavsett om det är jag eller någon annan. Jag ägnade två timmar av den tidiga natten till att dansa. På en scen. Ensam. Enstaka danser fick jag med för stunden modiga kvinnor. Som ganska snabbt drog sig tillbaka. Men blickar fick jag. Avundsjuka blickar. Uppskattande blickar. Men herregud så tråkiga människor kan vara. Att se på istället för att delta.