tisdag, december 23, 2008

Max Manus...

...var kvällens begivenhet. Det var en slags högtid att se filmen med "potetspionen fra Lillehammer", Martes morfar. Vi har hört historierna. Varit på museet på fästningen. Och kanske kommer vi aldrig att förstå hur det känns av vara villig att offra sitt liv för den nation, det land, den mark, den tillhörighet man är född in i. Erling opererade, till skillnad från Max Manus, i Lillehammer. Han var inte ledare, men väl en trogen patriot. I vårvintern 1945 blev han förrådd och tvingades fly hals över huvud. Ensam med lots, då han var en för stor säkerhetsfara, mot den svenska gränsen. Väl i Sverige kom hans sig ganska snabbt vidare till England, där han blev till krigsslutet. Att vara strax över tjugo och aktiv motståndsman med livet som insats präglar en. Kan med glimten i ögat kallas karaktärsdanande. Men det var allvar. Hellre död än torterad. Mina tankarna kommer att vara där några dagar. Vill gärna tillbringa mer tid med dem. Förstå dem. Försöka. Se livet ur en annan synvinkel än mitt egna relativt välfärdsmässiga och trånga.

Perspektiv.

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad tyckte Kekke och potetspionen om filmen da? =)