fredag, februari 06, 2009

Lux...


...Interior var namnet på en man som spelade musik. Han var en stor man i vissa kretsar. För andra. För mig. Var han ingenting. Fram till i dag. När jag faktiskt läste Thomas Nilssons tankar om en legend som gått av pinn. Människor betyder ting för varandra. Vi lever i en ofrivillig symbios av utlevering och bekräftelse. Längtan. Lust. Sökande. Bearbetande. Skapande.
The Cramps blir aldrig en möjlighet för min på scen. Dessutom slängde jag nog med ett gäng vinyler i de skivbackar killen på hörnet fick när jag rensade förra våren. Tror aldrig jag lyssnat på dem. Hade säkert fått dem i packe med annat när jag letade musik för många år sedan. Men så nu läser jag något som intresserar mig. I detta fall mer för att Thomas vanligen bara skriver om intressanta saker än för att Lux eller The Cramps skulle väcka mitt uppseende.

Kan ana den infernaliska hettan. Lux driver på. Distansen. Svärtan.
Pärlor är svåra att finna. De glider lätt förbi. Opolerade.

Inga kommentarer: