onsdag, mars 31, 2010

Skymningen...


...har lagt sig. Vi försöker att omsorgsfullt hantera de sista dagarna innan jordfästning. Samtal. Samtal. Och åter samtal.

tisdag, mars 30, 2010

Ord...


...är fattiga. Men alla ni som hört av er. På olika sätt. Tack! Jag fortsätter att leva ett liv. Mitt liv. Jag måste leva just det livet.

måndag, mars 29, 2010

Mor...


...är död.

söndag, mars 28, 2010

Man ringer...



...till mig. Försämrat läge med den döende kvinnan. Orkanstormar inombords. Förmedlar information till berörda. Placerar intryck och känslor i färglagda lådor.

lördag, mars 27, 2010

fredag, mars 26, 2010

Ser inte...




...andra sidan vattnet. Diset ligger över fjorden. En tydlig motsättning till det klara. Högtrycket som gör allting lätt. Sluta ögon. Orientera inre kompassen. Klappa katten i soffan. Smaka extra länge på klunken vin. Njuta ögonblicken. Smaka dom. Sänker farten. Är.

1967...

torsdag, mars 25, 2010

"Alla ska i jorden"

Nadderud...



Kanske...





...går jag över en gräns. Obehagligheten har ingen gräns. Livets faktum är obönhörliga.
Liv. Död.
Allas obehag över det vi i västvärlden undviker. Vardagen i annan kontext. Livet skildrat. Början till slut.

onsdag, mars 24, 2010

Socialiserar mig...




...på Facebook. Denna sajt som varit en plåga men som jag kan börja förstå poängen med igen. Tyckte initialt att den var en kul grej för att hålla kontakten med Sverige i Norge och tvärt om. Tröttnade sedan helt och utvecklade kraftig allergi. För att sedan några veckor tillbaka vara konstant inloggad. Vet inte om det är tragiskt eller bara en del av livet just nu. Har egentligen inte så mycket emot det digitala umgänget. Minst lika bra som att ödsla tid på människor och sammanhang man egentligen helst vill slippa men ändå deltar i för att man borde.
Snart läggdags för lilla drottningen. Utvecklar ett beroende av den lilla damen. Märkligt. Så liten. Pratar inte så att man förstår. Kan inte ens gå själv. Men en relation har vi. Tydlig. Nära. Fin.

måndag, mars 22, 2010

Våren...

...närmar sig. Allt kommer fram i ljuset. Skärpan i livet blir tydlig. Hormoner förökar sig. Delta i dansen eller sitta med väskan i knät. Valet står fritt. Lusten till att svänga våra lurviga. Dela livet med varandra. Ta närvaron i hand. Kom så går vi.

söndag, mars 21, 2010

Hemma...

...igen. Urvriden disktrasa. Men starkare än på länge. Mentalt. Saknar min mor. Inte den biologiska. Men den som hon kunde ha varit. Sörjer ett liv som är på väg att ta slut. Utan att ha börjat. Ett öde. Kan dessvärre inte förändra världen. Inte heller det liv hon har haft. Gläder mig åt att få ge mina barn en utgångspunkt med vidare vy än den jag själv hade. Tror på framtiden. Tror gott!

lördag, mars 20, 2010

Min mor...


...ligger och jämrar sig. Ska strax ringa en sjuksköterska. Två sidor av samma sak. Administration och känslor. Hälsade på en syster till henne idag. En människa och en plats som varit min mor & mitt hem de gånger jag har varit där. Pratade. Hundra mil mer öppet än någon gång tidigare. Har öppnat en dörr och funnit några lik. Behöver städa. Rensa. Göra fint. Förbereda en begravning. Kanske inte i morgon. Men snart. Vill vara tillräckligt färdig med skiten då. Man måste jobba framåt. Komma igenom tuffa saker. Så är det. All information kanske inte stämmer. Stämmer med den verklighet jag skulle velat ha. Det svarta blir på en gång vitt och ur de grå skiftningarna dyker skarpa konturer fram. Så är det. Livet som du trodde det var. Inte alls.

Och jag sitter bara här vid hennes köksbord. Skriver. Sorterar. Funderar.

Dödens väntrum...





...är en obehaglig plats. Tvingas konfrontera. Vill kanske bara sätta mig i bilen och stänga av telefonen. Resa långt bort. Helt klart har ett liv påverkat ett annat. Så är det alltid. Fortsätter förstå mer om det som har blivit jag. Självupptagen. Kanske en lyx att fokusera på sin historia. Kanske en nödvändighet för att komma vidare. Får kontinuerligt mer input. När jag trodde mig förstå en pusselbit. Se dess plats på brickan. Vad är de genetiska arvsbrickorna värda och hur mycket ligger i den kontext en människa har växt upp i? Mysteriet Mildred & Rune är för de flesta banalt. En av många stories. För mig handlar det om att förstå något alla skyddat mig från. Ingen har velat tala klarspråk om.

Mannen som faktiskt var min far. Som jag aldrig fick träffa. Vars dödsbud jag fick gissa mig till bland viskande munnar. På avstånd. En skamlig hemlighet. Utfattig och alkoholiserad. Barn- och hustrumisshandlare. Fyra barn med lika många kvinnor.

Kvinnan som ligger och tiger. Låter smärtan rena henne. Jämrar sig och vägrar lindring. Har hissat vita flaggen men bara den lilla varianten. Skäms för sitt liv. Skäms för sin existens. Skäms för mig. Skäms för sina depressioner. Skäms.

Sanningen får vi aldrig veta. Ingen av oss. Vi närmar oss bara fragment av tolkningar. Det som visas oss. Det vi vågar dela. Lever just nu med känslor och tankar utanför min fysiska existens. De går först och jag kommer efter. Sorterar. Delar upp i skålar. Väger. Vågar vara nära. Tänker framtid. Mina barn. Kanske ytterligare steg i generationer. Det kan bli bättre. Kan alltid bli bättre.

lördag, mars 13, 2010

Lördag...



...kväll. Brasan knastrar. Sliten efter gårdagen. Gammal man gör så gott han kan.
Annars... Något bland det finaste man kan göra är att se ögonlocken på sin lilla dotter fladdra och till slut ta följe med John Blund.

fredag, mars 12, 2010

Prövade...




...handikappanpassningen på Bekkestua. Med nya vrålåket från Chariot. Åttiotvå centimeter mellan vingspetsarna. Gott och väl dryga metern lång. Pansarkryssarn Potemkin skulle fått ståpäls. Med Bad i cockpiten äntrade vi Coop. Kom in utan problem. Alla korgar slut. Wow.... Ordentlig fredagsrusning! Kryssade på kors och tvärs. Folk hoppade förtvivlat åt sidan. Bad skrattade så tårarna rann. Kö. Kö. Kö. Betalade varorna och påpekade snällt. "Hur ska vi komma ut här? Vi kom in, men här är det ju för trångt för att komma ut... :)"
Fick vända i kön. Köra över tio passiva åskådare i snabb fart för att sedan ta ingången ut. Lyckliga över åkturen vände vi hemåt. Bäva månde alla norrmän. Nu är Bad och hennes pappa på fri fot igen!

tisdag, mars 09, 2010

måndag, mars 08, 2010

14 grader...

...och solsken i New York. Säkert väldigt jobbigt...

söndag, mars 07, 2010

Duane Michals...










...på Preus Museum. Bär med mig känslor i en liten ask. Lever. Fotograferar. Bearbetar. Lever.

lördag, mars 06, 2010

fredag, mars 05, 2010

Döden...

...kommer sällan ensam. Nu försvann en till av mina favoriter. Gammal och fylld av livets ära. Men ändå. Förra begravningen var för sex veckor sedan. Hennes bror. Och hennes syster, min mor, ligger på sjukhus och vill inte prata med någon. Inte heller äta eller dricka. Pendlingen mellan livets ytterligheter. Hemma med min dotter och lycklig som få kan vara. En drömresa till New York med min son. Död och smärta i omedelbar närhet. Människor med fina men också rent fördjävliga minnen av vad livet har gjort med dem.

Tar en minut i taget. Balanserar. Håller Hulda i min famn och kysser lätt hennes öra. Vad kan jag mer göra.

torsdag, mars 04, 2010

onsdag, mars 03, 2010

New York...








...en sista sväng. Blev några till innan flyget svävade iväg. Går snorig omkring och leker pappa igen. Bebispappa. Minst lika spännande och utmanande som staden i väst. Den myten är också väldigt sann. Annars...
Första dagen med pangväder fick oss att gå en tur från öst till väst. Började vid FN-huset som får vänta med vårt besök till en annan gång. Avslutade i hamnkvarteren på västra sidan. Många stora svarta bilar. Många män med muskler och i svarta kostymer. Industrimiljö och strip-klubbar. God mat på lilla Hell´s. Slagsmål på metron till flyget. Vi hann med den strax innan de stängde av p.g.a. av för mycket folk. Fick på något sätt med mig golvlampan hem. Snälla människor vid incheckningen. Sömnlös resa.

Hemma...