fredag, mars 05, 2010

Döden...

...kommer sällan ensam. Nu försvann en till av mina favoriter. Gammal och fylld av livets ära. Men ändå. Förra begravningen var för sex veckor sedan. Hennes bror. Och hennes syster, min mor, ligger på sjukhus och vill inte prata med någon. Inte heller äta eller dricka. Pendlingen mellan livets ytterligheter. Hemma med min dotter och lycklig som få kan vara. En drömresa till New York med min son. Död och smärta i omedelbar närhet. Människor med fina men också rent fördjävliga minnen av vad livet har gjort med dem.

Tar en minut i taget. Balanserar. Håller Hulda i min famn och kysser lätt hennes öra. Vad kan jag mer göra.

3 kommentarer:

Fotograf Mats Lindfors sa...

Livet har sina olika skeden. Och ibland känns ord ynkliga.

Tina sa...

Vad fint att du ändå hann träffa henne innan hon gick bort. Kärlek som överbryggar år och avstånd. Hade varit fint att se henne på dopet - om hon orkat. Du berättade så vackert om erat möte. Inget slut är begripligt. Inte ens det väntade.

K sa...

Tack vänner!