torsdag, maj 30, 2013

29...



...är det datum som verkar vara populärt å skriva inlägg på. Januari, mars och nu maj. Det sker ting då.
I går blev jag frusen i ansiktet, nummen, eller som när en bedövning släpper. Vänster sida. Det har ju skett förut sista halvåret och jag har tyst nonchalerat det. Nu kom det i söndags och igen på onsdag morgon. Ringde min fasta läkare. Var noga med att inte göra det före klockan tio. Ingen akutsak det här inte. Samtalet vände till att jag blev uppfordrad till å fundera på att söka mig till legevakten omedelbart. Protesterade och sa att detta har jag ju haft ett tag.

Efter lite diverse på jobbet och ett par möten så tog jag beslutningen att lyssna på läkaren min. Tunnelbana hem åsså in i bilen för att åka till Bærum sykehus för som jag trodde, några prover. Möttes av en sjuksköterska i entrén. Presenterade mitt problem och att läkaren bett mig ta kontakt med legevakt. Med en arrogant övertydlighet fick jag reda på att om det hade skett tidigare och jag fortfarande hade problem med det kunde jag gott vänta till i morgon. Jag hade lägst prioritet i mottagningen.

Något förvirrad och frustrerad bad jag kvinnan att fundera på sin attityd och bemötande. Satte mig i bilen och funderade på va faen detta var för något. Ringde Marte och berättade om sjukhussurrealismen. Kom till en beslutning om att höra av mig till fastlegen igen. Upptaget... Åker dit. Möter i receptionen en sjuksköterska som vet vem jag är och säger att de har funderat på att ringa till mig eftersom jag inte borde vänta till dagen efter för att bli undersökt. Får en specialakut timme hos läkaren. Hon konstaterar att eftersom mina symtom skulle kunna innehålla en TIA vill hon ha en CT på mig. Ringer akutavdelning som ligger sida vid sida med stället jag just blivit avvisad från.

Med papper i hand kommer jag inom en kvart in i undersökningslokal. Alla upptänkliga tester tas. Överläkare tillkallas för att säkra att man kan släcka blåljusnivå. Jag scannas och testas och blir behandlad med respekt och allvar. Får besök av kvinna och lilla "Snork". De har med sig rester från en planerad finare middag och diverse viktiga tillbehör till vardagen. Småpratar en stund på sängkanten. Klocka 21 sänker man en nivå till. Nio timmar efter jag satte mig på tunnelbanan får jag äntligen äta igen. Tänker på de människor jag älskar högt.

Detta är en värld som jag bara har hört talas om. Sett på film. Man att vara huvudaktör är märkligt. Overkligt. Jag skulle ju bara ha en timme hos min läkare en bit in i juni.

1 kommentar:

Tina Messing sa...

Hur är det nu? Vad händer? Allt väl? Tänker på dig min vän, men går sällan ut på nätet (annat än tillfälliga blänkare på fb). Kram från mig till dig, över skogar, berg och hav. Hoppas att allt ordnar sig och att du får en fin sommar med din stora, vackra familj.
Tina